Med ett hjärta för Turkana

En skola med 430 elever, matkassar till 70 barn varje vecka, latrin-byggen, skolfaddrar, entreprenörskapsträning och sjukvårdshjälp. När KeA och Birgitta Arnlund flyttade till Turkana, en provins i nordvästra Kenya 2008 var det för att flyga med välgörenhetsorganisationen MAF. Men under deras sju år där har de startat verksamheter som berör hundratals människors liv dagligen. Från och med årsskiftet påbörjas ett samarbete med Barnmissionen.

hannah-emuriakin3

Se fler bilder i galleriet nedan.

– Hur vi hamnade här vet vi knappt själva, säger KeA Arnlund.
– Det är Gud som på något sätt har lett oss.
Anledningen att de hamnade just i nordvästra Kenya, i den by som heter Lokichoggio, var KeA:s uppdrag som pilot för den internationella biståndsorganisationen MAF. Loki, som byn kallas, ligger nära gränsen till Sydsudan dit MAF regelbundet flyger med förnödenheter. KeA och Birgitta har arbetat utomlands med biståndsarbete i olika perioder sedan 70-talet och uppdraget i Loki började 2008. Men de verksamheter som paret Arnlund nu driver på plats hade de inte den minsta aning om att de någonsin skulle starta eller få jobba med.

skolbarn

Skolbarn på KeA:s egendesignade ”LokiKeA-bänkar” som nu tillverkas och säljs till skolor i området.

“Vi måste hjälpa till och bygga en skola till barnen”
Tidigt under vistelsen i Loki gick det upp för Birgitta Arnlund att det fanns väldigt mycket behov på orten där de placerats. När Birgitta fick följa med en evangelist runt i byarna omkring blev hon berörd över de stora behov som fanns på alla områden: brist på mat, vatten, sjukvård och sanitet. En dag frågade hon om det fanns en skola för barnen, och blev erbjuden att få följa med och se den undervisning som fanns. Det Birgitta fick se var inte vad hon väntat sig.
– Det var ungefär 100 barn som satt under ett träd, jag blev helt tagen, berättar Birgitta.

I denna stads- eller bydel, som har omkring 1800 hushåll, hade man länge talat om för staten att en skola behövdes, men inget gjordes. Nu hade några privatpersoner själva startat en skola så att barnen iallafall skulle kunna lära sig att läsa och skriva. Kvinnan som visade Birgitta den enkla skolan tog också med henne till ett stort fält, lite längre bort.
– Hon sa att de skulle kunna bygga en skola där om de bara hade pengar, säger Birgitta.
– Men, tänkte jag, jag har ju inga pengar till att bygga en skola. Så jag uppmanade de som var med att tillsammans med mig lyfta sina händer mot himlen och ge drömmen om skolan till Gud. Jag bad: “Du ser dessa barn, de har också rätt till skola, mat och tak över huvudet. Hjälp oss så att vi kan bygga en skola här”, berättar Birgitta.
– När KeA kom hem den kvällen efter att ha flugit i Sudan sa jag till honom att vi måste hjälpa till och bygga en skola till barnen under trädet, berättar Birgitta.

KeA och Birgitta började göra vad de kunde, de delade drömmen och pengar från vänner och bekanta hemma i Sverige började strömma till. Hannaskolan i Örebro där Birgitta arbetat som lärare blev huvudsponsor tillsammans med Jacobs Minne Öckerö.
– Det är släkt, vänner, vänners vänner, skolor, företag, födelsedagar och andra event som har bidragit och gjort att vi kunde bygga den skolanläggning som vi nu har, säger Birgitta.
Idag – sju år efter att drömmen om att bygga en skola föddes – finns Hannah Emuriakin, en skola som idag har 430 elever, 13 lärare och 7 övrig personal. Och den växer med 45 nya förskoleelever varje år. Skolan drivs helt med hjälp av gåvor eftersom inget statligt stöd ges.

Ett brett arbete

Utöver skolan har flera andra verksamheter startats för att möta behov som finns. Allt arbete drivs tillsammans med den lokala föreningen LEDO som Birgitta och KeA har varit med och startat. Listan kan göras lång; det gäller matpaket som delas ut till barn som inte har några föräldrar eller vars föräldrar inte kan arbeta av olika anledningar.
– Ett 70-tal barn får “Birgittas matkasse” varje vecka, berättar Birgitta.

Rachel och Martha, två kvinnor från ANA Women’s Group.

Rachel och Martha, två kvinnor från ANA Women’s Group.

En grupp med 21 kvinnor som driver olika verksamheter och lär sig om entreprenörskap har också startats.
– Dessa kvinnor har nu en lön, tidigare hade många av dem ingen inkomst alls. Men det handlar inte bara om att de har fått ett jobb, berättar Birgitta.
– De lär sig att jobba i grupp, att hålla ordning på bokföring och entreprenörskap. De har fått kunskap om datorer, att skicka mail och de gör sin bokföring via dropbox, säger hon.

Sjukvård i Kenya kostar inte särskilt mycket, men trots det är det många som inte har råd att gå till en läkare med sina problem. Därför finns också en verksamhet som ger stöd till människor att betala för sjukvård. Fler projekt som har gjort skillnad för lokalbefolkningen är latrinbyggen, utdelning av myggnät, matdistribution och kycklingprojekt.

Idag finns också ett studiehjälpprogram för ett 30-tal ungdomar som får hjälp att betala sina gymnasiestudier. En del har också fått hjälp att fortsätta till universitetet.

Inte minst utbildningssatsningar spelar stor roll för samhället eftersom utbildningsnivån här är väldigt låg.
– Detta är den delen av Kenya som räknas som ett av de mest eftersatta när det kommer till saker som utbildning och inkomst. Bara 15 procent har någonsin gått i skolan och 4 procent i gymnasiet, berättar KeA.

kea-birgitta

KeA och Birgitta

Samarbete med Barnmissionen
Sedan en tid har KeA och Birgitta letat efter en samarbetspartner att bära arbetet tillsammans med för att kunna göra verksamheterna hållbara också på längre sikt. Nu är KeA och Birgitta glada över att få börja jobba tillsammans med Barnmissionen efter årsskiftet.
– När vi tog kontakt med Barnmissionen kändes det som att det är en organisation med lång och bred erfarenhet och som det skulle kännas tryggt att arbeta med, säger KeA Arnlund.
– Vi får en solid organisation i ryggen som vet vad det handlar om.
Insamlingen kommer framöver att gå via Barnmissionen som också tar ett större helhetsansvar för att säkra upp arbetet långsiktigt.
– Det ger en trygghet, säger Birgitta Arnlund – något som de båda tycker har bekräftats sedan de nyligen fått besök från Barnmissionens representanter.
– Det känns bra och inspirerande.

Det bortglömda folket
Skolan som har startats heter Hannah Emuriakin, och Emuriakin har blivit något av ett arbetsnamn för de verksamheter som drivs i Loki. Emuriakin betyder bortglömd på turkana, det språk som talas i Loki.
– De kallar sig själva för emuriakin eftersom de är helt bortglömda av politiker och samhället, berättar Birgitta Arnlund.
När skolan startades var det lokalbefolkningen som ville att namnet skulle vara Hannah Emuriakin.
– De ville markera att de är bortglömda av myndigheterna, och det stämmer ju, säger Birgitta.
– Men det finns en otrolig tacksamhet över det som nu görs i området.