Barnmissionen är ingen vanlig arbetsplats, det är ett kall och ett sätt att leva.
Missionskallet fick jag nere på soptippen i Manila då en ung flicka lade sitt döende spädbarn i mina armar. Vädjande tittade hon mig djupt i ögonen och sa “Mr, help me”.
Jag var 26 år gammal och det var mitt första möte med ett döende barn. Jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa flickan men på tredje dagen dog barnet. Jag bröt ihop och ville resa hem till Sverige, men på natten såg jag flickans vädjande blick och hörde hennes röst åter och åter säga – “Mr, help me.”
Jag beslöt mig för att jobba i Barnmissionen som min far hade startat, och från den dagen göra allt som står i min makt för att detta inte skall behöva hända igen.
Att vara Generalsekreterare är ett tufft arbete och jag är glad för min tro på Gud. Om det inte finns ett liv efter detta, utan fattigdom, sorg, nöd och strider, vad skulle jag då ge för tröst till alla de människor jag möter i djup nöd?
Bo Wallenberg,
Generalsekreterare