Mykola
− Jag heter Mykola och är 13 år gammal. När kriget startade flyttade jag och min syster från Lutsk till min fasters hus på landsbygden. Det var så farligt i stan och jag var rädd för explosionerna. Min mamma var i Tyskland. Jag saknade henne väldigt mycket och hon oroade sig för oss.
− Efter två år flyttade vi tillbaka till Lutsk och jag fick bo hos mamma och pappa. Men så blev pappa uttagen till kriget. Det var väldigt jobbigt och jag oroade mig mycket för honom. Pappa och jag brukade prata i telefon om att vi skulle fiska tillsammans när han kom hem. Men i februari i år dog min pappa, när han försvarade vårt land. Jag kunde inte tro att det var sant, det kändes som att jag inte skulle kunna överleva utan pappa. När mamma reste tillbaka till Tyskland blev jag och min syster ensamma igen.
− I somras bombades Lutsk svårt. Den natten var jag så rädd. När vi såg upp mot himlen såg det ut som att hela himlen stod i lågor. Fönstren och hela huset skakade. Det var ett hemskt dån.
− Jag är så tacksam för att jag och min syster överlevde bombningen. Men jag är väldigt ledsen. Mamma säger att vi måste leva och att allt kommer att bli bra så småningom, men jag kan inte sluta tänka på min pappa. Tänk om han hade fått leva!
− I somras var jag på Barnmissionens läger. Alla var så snälla. De bad för oss och tog hand om oss. Jag hoppas att jag får komma tillbaka nästa sommar. Och då hoppas jag att kriget har tagit slut.
Lera
− Jag heter Lera, är tolv år gammal och bor i Sumy. I vår stad utsätts vi ofta av ryska attacker. När kriget började skickade min mamma iväg mig för att bo hos min moster i västra Ukraina, mer än 200 mil hemifrån. Men jag saknade verkligen min mamma och min hemstad. När jag återvände hem efter tre månader fick jag se hur mycket som förstörts i Sumy. Jag blev verkligen chockad!
− I somras besökte jag Barnmissionens läger. Jag tyckte så mycket om det att jag inte ville åka hem.
− Jag går i skolan, men vi kan inte samlas i skolbyggnaden på grund av de ständiga attackerna, så vi måste studera online.
− Jag önskar verkligen att mitt liv kan bli normalt igen, så att vi inte ständigt måste vara rädda för att en raket eller drönare ska döda oss.
Victoria
Jag heter Victoria och är 14 år gammal. I somras bombades Lutsk. Vårt hus drabbades av tryckvågen och lägenheten förstördes.
När bomberna började falla mot vår stad var jag ensam hemma och väntade på min äldre bror. Det var väldigt otäckt! Jag sprang till grannarna och tillsammans tog vi oss ner till ett rum utan fönster. Vi sprang vidare ut på gatan och såg hur en drönare slog ner i grannhuset. Jag såg en soldat som satt täckt av blod. Själv träffades jag av granatsplitter och ramlade. Min bror kom och tog mig till mormor. Jag hade drabbats av en lätt hjärnskakning.
När anfallet var över och vi fick återvända till lägenheten hade taket gått sönder och alla fönstren hade krossats. Det var omöjligt att bo kvar.
Den första tiden efter anfallet blev jag väldigt rädd för minsta oljud. Nu går det lite bättre. Jag är tacksam till Gud för hans beskydd och för att jag och mina nära och kära överlevde.
I somras var jag på Barnmissionens läger. Där kunde jag nästan glömma bort kriget. Jag hoppas att jag får komma tillbaka nästa sommar.