Victoria bor i Ukraina. När hennes pappa blev inkallad förvandlades livet för hela familjen. Under den tuffa tiden skrev hon ett brev till sin pappa som hon nu vill dela med Barnmissionens givare.
Först trodde jag att det bara var en hemsk dröm. Jag hoppades hela tiden att jag skulle vakna och att allt skulle vara som det brukade: inget krig, du var hemma och väckte mig på morgonen, vi skulle laga frukost tillsammans och göra små sysslor hemma. På helgerna skulle vi åka ner till stranden och fiska och du skulle fritera fisken.
Insikten att inget någonting skulle bli sig likt kom långsamt. Vi tappade kontakten med dig och började ringa och fråga vad som hänt. De sade att du antingen var tillfångatagen, sårad eller inte längre vid liv – troligen det senare. Men det kändes fortfarande som en dröm.
Så en dag fick vi ett samtal från ett sjukhus. De sade att du var allvarligt skadad, låg på intensivvårdsavdelningen och att tillståndet var kritiskt. Kära Gud, skulle den här drömmen aldrig ta slut.
Vi ordnade tågbiljetter och tog oss till sjukhuset. Jag var livrädd, för jag hade aldrig sett dig i en sjukhussäng. Du ville inte ens ha oss där, för du hade förlorat hoppet om att överleva.
Jag grät så mycket. Jag grät när jag första gången såg dig i sjukhussängen. Jag grät när de sa att de var tvungna att amputera ena benet och möjligen även det andra.
Men läkarna var fantastiska. De räddade ditt andra ben och gav dig ett svagt hopp om att det skulle ordna sig, eller åtminstone inte bli lika illa som vi fruktade.
När jag såg dina första steg på kryckor kändes det fortfarande som att jag drömde, för jag ville inte vakna. Men när jag såg din otroliga livsvilja insåg jag att jag inte hade rätt att vara svag – inte när du är så stark. Äntligen vaknade jag upp ur mardrömmen och förstod att nu är det min tur att hjälpa dig, precis som du har hjälpt mig. Jag fick hjälpa dig att ta ditt första steg och att lära dig att leva under nya omständigheter. Jag gör vad jag kan för att få dig att le och känna glädje igen.
Pappa, jag ska var stark! Det lovar jag! Jag vill att du ska vara stolt över mig. Du kommer att förstå att Gud höll dig vid liv eftersom vi inte kan leva utan dig. En dag ska jag läsa det här brevet för dig! Vi kanske kommer att gråta igen, smärtan kommer aldrig helt att försvinna, men vi ska fortsätta att leva detta vackra liv, varje dag och varje ögonblick ska vi försöka att vara lyckliga!