Familjens hus bombades

När kriget kom till Allas by i Ukraina förstördes vartenda hus. Alla och hennes barn överlevde tack vare att de tagit skydd i en källare när deras hus bombades. De flydde hals över huvud och lever nu som flyktingar i västra Ukraina, där de får hjälp av Barnmissionen. Det här är hennes berättelse:

Jag heter Alla och kommer från Mykolaiv-regionen och en liten by som heter Ternovi Pody. Där växte jag upp, studerade, gifte mig och fick två barn. Min make och jag tycker båda om djur, så vi skapade en liten bondgård med 15 kor. Men för några år sedan blev min make allvarligt sjuk och dog.

På morgonen den 23 februari 2022 fick jag ett telefonsamtal från min syster som bor i Ryssland. Hon sade: Fly tillsammans med dina barn, för imorgon kommer kriget. Jag kunde inte tro på det och blev arg på min syster. Vilket krig? Det är bara politiker som vill göra oss till fiender. Min by är lugn och fridfull. Men på natten kunde jag inte sova. Jag låg bara och tänkte på min systers ord om kriget.

Vid halv fem på morgonen hörde jag mullret från de allra första bomberna och granaterna. Jag sprang till fönstret och såg hur militärfordon körde längs vägen. Vår lilla by hade hamnat mitt i kriget. Militärerna kom till vår gård och tog en stor tjur. ”Soldaterna är hungriga”, sa de. Grannarna försökte skydda mig, men de knuffades bort och hotades med stryk.

På krigets tredje dag kom ryska agitatorer till byn och ropade ut att den ryska freden skulle vara för evigt. Det skulle komma bussar för att föra människor till Ryssland där vi skulle få det bra.

Men någon rysk fred såg vi verkligen inte. Snarare fick vi bara några dagar senare se krigets grymhet på nära håll. Ett mobilt krematorium placerades i utkanten av byn. Där brändes kroppar från dödade ryska soldater. En förfärlig lukt och rök spred sig över byn. Bilar körde till krematoriet både dag och natt.

Vi levde varje dag som om det var den sista dagen i vårt liv. Vår fina by, med 65 hus, där människor brukade njuta av livet, blev en spökstad. Alla, verkligen alla hus i byn, förstördes.

När bomberna träffade vårt hus överlevde vi mirakulöst eftersom vi gömde oss i en källare utanför huset. Men det fanns inte längre någon möjlighet att stanna kvar. Jag, mina barn och min mamma lämnade allt vi hade byggt upp under många års tid. Vi drev ut alla våra kor på en åker och flydde, för att vi skulle kunna överleva.

Med Guds hjälp tog vi oss till västra Ukraina, där vi kom i kontakt med Barnmissionen. Vi är så tacksamma för den hjälp som vi har fått och fortfarande får. De hjälper oss med mat, kläder och skor till hela familjen samt skolutrustning för barnen.

När jag tackar dem säger de bara: ”Gud välsigne er! Tillsammans är vi starka!”. Jag tackar Gud för Barnmissionen och för alla givare som hjälper oss och alla andra att överleva kriget.