Den 24 februari 2022 förändrades livet för alla i Ukraina, när Rysslands inledde en militär invasion av landet. Miljontals ukrainare flydde, både inom och utom landet. Barnmissionen, som arbetat i landet i 30 år, fick för första gången uppleva hur det är att arbeta mitt i ett krig.

Barnmissionen har sitt kontor utanför Lutsk i västra Ukraina. Hit söker sig många internflyktingar från de östra delarna av landet. Av Barnmissionen får de hjälp med mat, kläder och skor, sängar, filtar, husgeråd, möbler, rehabiliteringsutrustning, mediciner och sjukvårdsmaterial.

Både flyktingbarn och bofasta barn bjuds in till roliga aktiviteter, där de får glömma kriget för en stund samtidigt som barnen får möjlighet att lära känna nya kompisar. Barnmissionen hjälper också genom att erbjuda samtalshjälp och psykologstöd till barn med krigstrauman. Skyddsrum till skolor, där barn tvingas tillbringa allt mer tid, piffas upp med hjälp av målarfärg och glada målningar.

Under krigets första år skickade Barnmissionen över 40 hjälpsändningar med 800 ton hjälp från de nordiska länderna till Ukraina. En del av hjälpen delas ut till flyktingfamiljer och andra som har det svårt i västra Ukraina. Men Barnmissionen skickar också hjälp vidare till krigszonerna, för att hjälpa människor som tvingas leva sina liv i skyddsrum. Totalt har hjälpen nått ut till närmare en halv miljon människor i landet.

Hjälpen till Ukraina fortsätter, med ständigt nya hjälpsändningar och med stöd till folket som lever i krigets skugga. Den dag som kriget tar slut kommer Barnmissionen att fortsätta hjälpa, för att människor ska kunna bygga upp sina liv igen.

− Vi kommer inte att svika. Så länge vi har möjlighet att hjälpa detta sargade folk kommer vi att göra allt som står i vår makt för att hjälpa, säger Bo Wallenberg från Barnmissionen.

”När grannhuset rasade flydde vi”

Lyudmila flydde med sin sjuke son från bomberna i Charkiv. Nu lever de som internflyktingar i Ukraina – och får hjälp från Barnmissionen.

− Innan kriget bodde jag, min make och vår son i Charkiv. Vi är universitetsutbildade och min man hade ett fint jobb. Vår son har allvarliga hälsoproblem sedan födseln, så jag tog hand om honom hemma. Behandlingen gav goda resultat och vi trodde att han skulle komma över sin sjukdom. Men så kom kriget.

− Dagen då kriget började glömmer jag aldrig. Den 24 februari vaknade vi till ljudet av explosioner. Det var verkligen otäckt!

− De närmaste dagarna var verkligen svåra. Det var så många explosioner och bränder och hela tiden hörde vi skrik och gråt. Vi försökte behålla lugnet, men när grannhuset rasade samman till följd av en explosion bestämde vi oss för att fly.

− Min man stannade i staden, men jag reste med vår son och några grannar. Överallt såg vi förödelse och det var svårt att ta sig fram. Vi blev kontrollerade vid en rad vägspärrar. Barnen grät oavbrutet. Det går inte att beskriva hur hemskt det var – men vi tänkte att vi måste rädda våra barn!

− Vi kom till Lutsk i västra Ukraina, där vi fick hjälp från Barnmissionen med boende, mat och annat som vi behövde. Vi kunde också återuppta behandlingen av vår son.

Lyudmila drömmer om att kriget ska ta slut och att sonen ska bli frisk.

− Idag är det svårt för oss, men vi lever och vi ger inte upp. Tillsammans är vi starka och en dag kommer vi att återvända hem.