Tvåbarnsmamman Monica i Kenya var redo att avsluta sitt liv. Hon planerade att hitta någon som kunde ta hand om barnen och därefter ta sitt eget liv. Istället kom hon – genom en dröm − till Gift School i Mombasa där hon fick hjälp och nytt hopp för livet.

Livet har varit tufft för 29-åriga Monica. Hon är själv föräldralös och växte upp i Mombasa utan föräldrar. Hon gifte sig och fick barn, men det blev inget bra familjeliv. Maken var våldsam och när Monica var gravid med andra barnet lämnade maken familjen.

Att försörja sig själv och sina barn var nästan omöjligt. Dessutom var Monica sjuk och behövde mediciner. Monica försökte försörja sin familj genom tillfälliga jobb, som att tvätta kläder, men när andra barnet fötts och hon hade två barn att ta hand om blev det omöjligt.

Som föräldralös hade Monica inte några egna släktingar som kunde hjälpa henne med barnen. Hon såg ingen möjlig framtid, utan planerade att hitta någon som kunde ta hand om barnen, för att därefter själv avsluta sitt liv.

På natten fick Monica en dröm. I drömmen fick hon höra att hon skulle ta sina barn till en skola som fanns nära järnvägens område, och där skulle hon få hjälp. Hon bestämde sig för att pröva drömmen, gick till järnvägens område och frågade efter en skola, och de människor hon mötte pekade på Gift School.

Visst fick hon hjälp! Den fyraåriga dottern Mwanahawa får nu börja i Gift Schools förskola utan kostnad. Där får hon enklare undervisning, skoluniform och mat varje dag. Familjen kommer också att få extra hjälp med mat, inte minst när skolan håller stängt.

Mamman är jätteglad för att någon har visat familjen kärlek, att de har mat att äta och att familjen nu får en möjlighet att klara sig.

Amina är ensamstående fembarnsmamma. Tack vare Gift School i Kenya, får alla hennes barn gå i skola – och få mat i skolan varje dag.

− Jag har själv aldrig fått gå i skolan. Nu kämpar jag för att mina barn ska få ett bättre liv, säger hon.

Amina tar emot i sitt hem i ett av Mombasas fattigare områden. Bostaden består av ett enda rum, där hon och de fem barnen trängs i en säng och en soffa. Det finns inget kök, utan maten tillagas över öppen eld. Tillsammans med andra familjer delar hon ett torrdass och ett gemensamt utrymme för tvätt.

Trots den enkla standarden syns en stolthet i Aminas ögon. För ett år sedan flyttade familjen till bostaden, och livet nu är betydligt bättre än tidigare.

När yngsta dottern var tre år gammal lämnade Aminas man henne för en annan kvinna.

− Jag kände mig så ensam och ledsen. Och jag kunde inte betala hyra, så jag och barnen sov i ett skjul vid järnvägsspåret. Jag sov direkt på marken och blev sjuk hela tiden.

Linah Samba från Gift School mötte henne där, och erbjöd skolgång till barnen. Nu har de två äldsta barnen avslutat sin skolgång på Gift School, medan de yngsta är kvar. På Gift School får de utbildning, men också skolmat varje dag.

− Jag är så glad för skolmaten. Ofta är barnen hungriga när de går till skolan, men jag vet att de får mat i skolan och blir mätta där.

Amina jobbar som frisör, när det finns något arbete att få.

− Att hela tiden försöka få in pengar till hyra, mat och kläder är jättesvårt. När barnen blir större behöver de mer och mer.

− Om jag får fläta håret på två, tre personer, så är det en bra dag. Då kan jag ge mat till barnen. Men det händer också att vi står utan mat och att skolbarnen inte får någon ny mat förrän de kommer till skolan nästa dag.

Barnen har bara gott att säga om Gift School och berättar om bra undervisning och lärare som hjälper barnen. Utan Gift School hade de inte fått möjlighet till utbildning.

− Jag vill att mina barn ska få ett bättre liv än jag har fått. Och då måste de få gå i skola, säger Amina.

Inuka Arts Venture är en grupp med åtta ungdomar från Kisumu, Kenya, som har startat ett gemensamt företag för att försörja sig själva.

Idén till företaget kom 2019 när en av deltagarnas bror skadade sig på en glasskärva då han lekte i slumområdet där han bor. I området finns mycket sopor på gatorna, och en idé föddes om att ta vara på sopor, skapa konst och starta ett företag som både kan ge en inkomst och göra en tjänst för miljön. Han började samla flaskor, och tog kontakt med vänner som kunde hjälpa honom att starta företaget.

Gruppen samlar skräp på gatan, som glasflaskor och gamla däck, och förvandlar detta till unik heminredning. De tillverkar bland annat plånböcker, sänglampor, dekorerade speglar, tavlor och blomvaser.

I mars 2021 fick gruppens medlemmar gå en entreprenörskapsutbildning som Barnmissionens partnerorganisation I Choose Life håller. Deltagarna fick lära sig grunderna kring varumärke, försäljning, marknadsföring, bokföring och ekonomistyrning. De har nu ett ordentligt bokföringssystem och de har tagit fram reklam för sina produkter, som de kan presentera för kunder.

Med de nya kunskaperna i bagaget har vinsten ökat. Nu ska gruppen registrera sitt företag och samtidigt ta fram flera nya produkter som gardiner och myggnät.

Vill du stödja Barnmissionens satsning på att utbilda entreprenörer? Ge en gåva genom hemsidan eller genom att Swisha till 9010802 och uppge Entreprenörskap.

När våldet blev en del av vardagen lämnade Esther sin make. Idag försöker hon försörja sig och sitt barn i Afrikas största slumområde.

Vi kan kalla henne Esther. Hon är en ung mamma från Kiberas slumområde i Nairobi, Kenya som får hjälp av Barnmissionens partnerorganisation I Choose Life för att försörja sig och sitt barn.

– Min berättelse började 2016 efter att jag precis hade gått klart high school. Jag blev gravid, så jag gifte mig med barnets pappa och flyttade in i hans hus. Men det blev ingen bra tillvaro. Vi bråkade väldigt mycket och det blev allt mer våld. Vi försökte lösa det, men vi kom inte överens. Livet kändes tungt. Jag hade ingen sysselsättning, utan bara väntade på att jag en dag skulle kunna få hjälp till ett annat liv, berättar hon.

Esther levde tillsammans med barnets pappa fram till 2019, men situationen blev allt mer ohållbar. De ständiga bråken och förolämpningarna fortsatte och våldet blev allt grövre.

– Jag flyttade ut och försökte hitta tillfälliga arbeten för att försörja mig och barnet. Men det gick inte, och efter en tid jag var tvungen att gå tillbaka till mannens hus. Där blev jag slagen varje dag.

2020 kom Coronapandemin och Kenya stängde ner. Esther och barnet blev ännu mer instängda i huset och våldet accelererade.

– Jag var så trött på att alltid bli slagen och försöka skydda barnet från slag, att alltid få höra att jag är en dålig person och en dålig hustru. Trött på förolämpningar och att mina ansträngningar aldrig var bra nog. Jag var tvungen att ge mig iväg igen.

Idag lever Esther ensam med sitt barn, och vardagen är en kamp för att överleva. Hennes make vägrar hjälpa till ekonomiskt om hon inte bor tillsammans med honom.

– Jag har ansvar för både mig och mitt barn. Jag behöver ett jobb så att jag kan köpa mat och betala skolavgifter för mitt barn som ska börja skolan i sommar. Jag drömmer också om att själv få utbilda mig.

Coronapandemin och nedstängningar har gjort det ännu svårare att hitta enkla jobb. Och Esther är inte ensam i sin situation.

– Vi är många som har det väldigt svårt. Mammor som har lämnat våldsamma relationer lider ofta i det tysta, eftersom de inte vågar berätta om vad de har varit med om, för att samhället tittar snett på kvinnor som lämnar sina män.

– Men om du stannar i ett destruktivt förhållande så kommer du till slut att dö av slagen. Och den dag då du inte finns kvar kommer dina barn att få det ännu svårare.

Esther har nu kommit i kontakt med Barnmissionens samarbetspartner I Choose Life. De arbetar i Kiberas slum med att hjälpa ensamstående mammor till egen inkomst genom entreprenörskapsprogram, mikrolån och kontakter med företagare. De informerar också om hälsofrågor och hjälper till att förbättra relationer mellan föräldrar och barn.

Vill du hjälpa Barnmissionen att hjälpa utsatta mammor? Ge din gåva via Swish 9010802, bankgiro 901-0802 eller plusgiro 901080-2. Uppge ”Mamma”.

– En känslosam vecka fylld med både medlidande, glädje och tacksamhet. Framförallt fick vi en erfarenhet för livet och ett perspektiv på hur bra vi faktiskt har det i Sverige.  

Så beskriver tjejerna i Her HappYcup UF sin resa till Kenya där de delade ut menskoppar till skolflickor.

Her HappYcup UF är ett UF-företag (Ung Företagsamhet) som säljer menskoppar till kvinnor i Sverige. För varje menskopp de säljer bidrar kunden samtidigt med en menskopp till en flicka i Lokichoggio, Kenya.

Bakom företaget står tjejerna Malin, Kajsa, Zandra och Mikaela som går sitt andra år på gymnasieskolan Academy of Music and Business i Tingsryd. I januari reste de till Lokichoggio för att se hur Barnmissionen jobbar med “The cup project”. Det här är deras berättelse:

– Spänningarna inför resan var stora – vi skulle ju trots allt bo en hel vecka i ett afrikanskt land med en helt annan kultur än vad vi är vana vid!

– Majoriteten av invånarna i Lokichoggio levde i extrem fattigdom, vilket var en stor skillnad från Sverige, och det märktes. Kläderna var trasiga och smutsiga från allt damm som yrde i luften på grund av den snustorra marken. Vi möttes av små tunna barn som bar 20 liter vatten i en dunk på huvudet. Man förvånades över hur starka deras små kroppar var.

Tacksamhet och givmildhet

– Trots fattigdomen är det inte sorg som vi tar med oss hem från resan, utan snarare tacksamhet och givmildhet. Projektet går ut på att undervisa flickor och pojkar om bland annat pubertet och menstruation, och i slutet av undervisningen får flickorna var sin menskopp.

– Vi var med “The cup team” i två skolklasser och en grupp Rayakvinnor.  I första delen av undervisningen fick flickorna berätta om sina egna erfarenheter. Man kunde ju inte annat än att bli känslomässig när vissa berättade om hur de inte visste vad mens var första gången de fick den, utan trodde att de var sjuka.

– Vi berättade om våra egna erfarenheter och när Kajsa berättade att hennes pappa var den första som fick veta att hon fått sin första mens, blev flickorna chockade. I kulturen i Lokichoggio är menstruation ett tabubelagt ämne och det är sällan att flickorna pratar med sina föräldrar om det, speciellt inte med sin pappa. Dock var det roligt att höra att de flesta flickor som går i skolan visste vad mens var, eftersom de fått lära sig det i skolan.

Obeskrivlig känsla

– Vi hade med oss 32 menskoppar som våra kunder bidragit med. Känslan när vi delade ut menskopparna och såg glädjen hos flickorna när de fick hålla sin menskopp för första gången, var obeskrivlig. Att veta att dessa flickor inte längre behöver använda trasor, gamla madrassbitar, djurskinn eller lägga ner onödigt mycket pengar på bindor, utan istället nu har ett mensskydd som är återanvändningsbart i 5 år, känns så otroligt bra.

– När vi skulle ta kort med en skolklass efter vi delat ut menskopparna, fick Zandra en stark upplevelse av tacksamhet från ett av barnen. Vi ställde oss för att ta fotot, när en av flickorna hängde ett halsband runt Zandras hals och sade “It’s yours”. Trots att flickan inte hade så mycket valde hon att ge sitt halsband i tacksamhet för menskoppen.

– Allt arbete som vi lägger ner i Her HappYcup UF känns värt det, eftersom vi vet att det gör skillnad.

Malin Axelsson Her HappYcup UF

Charles Musingos företag ger inte bara sysselsättning till honom själv. Han hjälper arbetslösa unga män till arbete och hans produkter gör samtidigt en insats för miljön.

Charles Musingo gick en entreprenörsutbildning på universitetet i Nairobi. Det gav honom massvis av teoretiska kunskaper, men han visste inte hur han rent praktiskt skulle göra för att starta ett eget företag.

Charles kom i kontakt med EPTF, Barnmissionens partnerorganisation i Kenya, som är specialister på entreprenörskap.

– Det var fantastiskt. Jag fick lära mig hur jag skulle göra för att komma igång, berättar
han.

Charles har nu startat ett företag, Iscom Tradelink, där han samlar aska från företag. Han har köpt in en brikettpress som tillverkar briketter av askan. Briketterna säljer han till hushåll, hotell och restauranger.

Tillverkningen ger inte bara en inkomst. Briketterna har också en positiv inverkan på miljön. Briketter reducerar nämligen röken i hemmet med hela 97 procent, jämfört med att elda med ved i en öppen eldstad.

Charles har också en annan motivation bakom sitt företag. Han brinner för att få fler unga i sysselsättning. Han satsar på unga människor som glider omkring utan något jobb, tränar upp dem och anställer dem i sitt företag.

– Det är degraderande för unga att inte få sitt första jobb. Då får de inte något andra jobb heller. Tiden rinner iväg och de hamnar i sysslolöshet, meningslöshet – och fattigdom.

Idag har företaget tre delägare och fyra anställda. Charles är den enda som har universitetsutbildning, de andra är lågutbildade.

Charles hjälper också till att undervisa på EPTF för att få fler unga att satsa på att starta eget. Han har utbildat andra att starta upp företag med brikettillverkning. Så här långt har nio nya företag startat som sysselsätter 18 personer.

För Charles är företaget inte bara en inkomstkälla, utan också en möjlighet att göra en insats för sina medmänniskor och för miljön.

– Det jag gör får betydelse för andra och jag ser mig själv som en del i ett större arbete för att förbättra situationen för människor i Kenya, säger Charles Musingo.

Ibland får våra skolelever inte fortsätta i skolan eftersom föräldrarna tycker att det är dags att gifta bort dem. Då försöker vi samtala med föräldrarna och komma fram till en lösning.

Skolflickor som inte längre får gå kvar i skolan eftersom de ska gifta sig. Det är en dyster verklighet för Barnmissionen i Lokichoggio, Kenya.

Bygget av ett elevhem för flickor och samtal med föräldrar är några åtgärder för att försöka förhindra barnäktenskap.

I Turkanakulturen är det vanligt med barnäktenskap och i arbetet med vår skola är det en ständig kamp. Ganska ofta tas flickor från skolan då de nått en ålder av tio till tolv år. Det är föräldrar eller släktingar som hämtar hem dem och sätter på dem de traditionella halsbanden som visar att de förbereds för äktenskap.

Flickan kan komma att giftas bort med en gammal man och har själv ingen talan. Utväxling av djur – kameler, kor, getter, får och åsnor – befäster avtalen mellan familjerna och det är näst intill omöjligt att bryta dessa då väl utväxlingen har skett. Flickorna blir till en handelsvara och många lever i slavliknande förhållanden.

Utbildning och upplysning

Att få ett stopp på detta kräver långsiktigt och enträget arbete med utbildning och upplysning.

Att erbjuda möjlighet för flickor att bo på skolan är ett sätt att behålla dem. Att föra samtal med föräldrar och påpeka skolplikten enligt kenyansk lag är ett annat.

Ett problem är att då vissa föräldrar går med på att flickorna (och även pojkarna) får gå i skolan fråntar de sig allt ansvar. Det tycker att det nu är skolledning och sponsorer som får ta hela ansvaret. Enligt deras resonemang har vi tagit ifrån dem deras ”levebröd”, och då får vi stå för kostnaderna. Det kan gå så långt att familjen bryter helt med de barnen och inte vill se dem igen.

Man får försöka sätta sig in i deras situation. Vem ska till exempel ta hand om djuren, hjälpa de gamla och sjuka eller gräva de djupa vattenhålen och dra upp vatten, som brukar vara flickornas uppgift, om barnen går i skolan?

Problematiken är inte lätt då äldre kulturer möter det moderna samhället. Det behövs mycket vishet och varsamhet. Vi ber om Guds hjälp!

Birgitta Arnlund

Lucy rymde istället för att gifta sig. Läs mer här.

33 000 barn gifts bort varje dag. Läs mer här. 

Triza skulle giftas bort som tioåring. Läs mer här.

Ge en gåva till Barnmissionens arbete mot barnäktenskap. Ge din gåva här.

I åtta år har Triza Amoni fått hjälp från Barnmissionens partner Ledo i Lokichoggio, Kenya. Det har betytt allt. När styvpappan ville att hon skulle giftas bort som tioåring gick de svenska sponsorerna in och sponsrade Trizas utbildning. Snart är hon färdigutbildad advokat.

– Först av allt vill jag tacka Gud för livets gåva, för välsignelser, beskydd, vägledning, hälsa och för att han alltid älskar mig och finns där för mig och aldrig lämnar mig. Men jag vill också tacka alla människor som har hjälpt mig genom livet. Tack för att ni har varit så generösa och sponsrat min utbildning i åtta år!

– Jag minns hur det kändes när min pappa dog och min styvpappa ville att jag som tioåring skulle gifta mig med en gammal man. Jag hade inget hopp i livet. Men så träffade jag KeA och Birgitta Arnlund. De visade mig så mycket kärlek och vänlighet och gav mig en chans att fortsätta studera.

– De frågade vad jag ville göra i livet och jag svarade att jag drömde om att bli en advokat. Nu lever jag min dröm och håller på att utbilda mig till advokat. Jag studerar mycket hårt för att nå mina mål.

– Ord kan inte förklara hur tacksam jag är för att ni brydde er om mig och tog mig till bra skolor som min fattiga familj inte kunde betala, trots att jag bara var en liten flicka i ett samhälle där flickor inte har något värde.

33 000 barn gifts bort varje dag. Läs mer här. 

Lucy rymde istället för att gifta sig. Läs mer här.

Ge en gåva till Barnmissionens arbete mot barnäktenskap. Ge din gåva här eller swisha till 9010802. Uppge “Barnäktenskap”.

Lucy skulle giftas bort som tolvåring. Istället rymde hon hemifrån för att gå i skola. Idag har hon försonats med sin familj och både Lucy och hennes pappa jobbar nu hårt för att fler barn ska få gå i skolan istället för att giftas bort i alltför tidig ålder.

Lucy kommer från en massajfamilj i Kenya. Enligt kenyansk lag är barnäktenskap förbjudet, men på många håll lever de gamla traditionerna kvar och unga flickor gifts bort väldigt tidigt. Lucys mamma giftes bort redan som tolvåring med en man som var mycket äldre och som redan hade tre fruar.

När Lucy själv blev tolv år gammal väntade samma öde på henne.

– Min pappa ville gifta bort mig med en man som han själv hade valt ut. Men jag ville inte. Jag var bara tolv år gammal och jag ville inte gifta mig, berättar Lucy.

Lucy brukade gå till söndagsskolan och nu sprang hon dit för att be till Gud.

”Gode Gud, hjälp mig”

– Jag bad: ”Gode Gud, hjälp mig. Jag vill inte att pappa ska gifta bort mig med den här mannen. Han är gammal och jag älskar inte honom.”

Redan samma dag fick hon ett första bönesvar.

– När jag kom hem från bönen var en av skolledarna på besök. Han bad min pappa att inte gifta bort mig. Han ville istället att jag skulle få gå i skolan och utbilda mig.

Men Lucys far hade bestämt sig. Äktenskapet skulle bli av. Den tilltänkta mannens familj kom också med djur som skulle utväxlas innan äktenskapet.

Utsattes för könsstympning

Lucy förbereddes för äktenskapet genom kvinnlig könsstympning, något som är förbjudet i Kenya, men som fortfarande förekommer.

– Det gjorde verkligen jätteont. Jag grät, men min mamma sa att jag inte skulle oroa mig. Min mamma bad för mig och andra bad också för mig. Jag tror på Gud och vet att han hjälper mig.

Lucy visste att om bara ett par månader skulle äktenskapet bli verklighet. Hon sprang till skolan och bad rektorn att hjälpa henne och låta henne stanna i skolan istället. Men pappan kontaktade en grupp bykrigare som kom till skolan och tvingade Lucy att följa med dem hem.

Lucy gav inte upp. Hon rymde hemifrån och tog sig ända till Nairobi, där hon hamnade i ett räddningscenter. Hon anmälde sin pappa för att han tvingat henne till kvinnlig könsstympning, något som ledde till att pappan dömdes till sex månaders fängelse.

Saknade sin familj

I Nairobi träffade Lucy en person från Barnmissionens systerorganisation ABC. Lucy berättade vad hennes far hade tänkt för henne och under flera års tid fick hon gå i skola i Nairobi. Men hon saknade sin familj.

– Jag hade inte träffat min mamma och mina syskon på så länge och jag saknade dem så väldigt mycket. Jag ville åka hem och träffa dem, men jag visste inte vad som skulle hända.

Tillsammans med ABC:s representant reste Lucy tillbaka till sin hemby. Föräldrarna fick höra om Lucys utbildning och de uppmanades att förlåta sin dotter för att hon rymt hemifrån.

– Mötet gick bra. Min pappa hade saknat mig och han förlät mig för att jag hade rymt från att bli bortgift.

Tillbaka i familjen

Idag bor Lucy tillsammans med sin familj igen. Hon jobbar som skolsekreterare på Barnmissionens/ABC:s skola bland massajerna i Namelok.

– Jag skulle vilja bygga ett räddningscenter för massajflickor som behöver hjälp. Min dröm för framtiden är också att få gå på universitetet. Och jag vet att när Gud öppnar dörren, då kommer det att bli möjligt.

Inte bara Lucy, utan även hennes pappa, har förändrats mycket av det som hänt. Han har sett hur klok hans dotter har blivit och nu uppmuntrar han andra massajer att inte gifta bort sina döttrar för tidigt utan istället låta dem utbilda sig.

Pappan propagerar för skola

Som en gammal man i massajbyn väger faderns ord högt. Varje gång han får höra talas om att någon planerar att gifta bort en alltför unga flicka går han dit och förklarar för dem varför de istället ska skicka sin dotter till skolan. Det har dramatiskt förändrat möjligheterna för de unga massajflickorna i området.

När fadern får frågan om varför det är viktigt att flickor får utbilda sig svarar han så här:

– Kvinnor som får utbilda sig kan till och med göra mer än män. De har samma kraft och samma kunskap, säger han.

EVA RUDERSTAM/JENNIFER HEGARTY

33 000 barn gifts bort varje dag. Läs mer här. 

Ge en gåva till Barnmissionens arbete mot barnäktenskap. Ge din gåva här.