Minns ni Ira? Den ukrainska flickan med det stora eldsmärket i ansiktet. Hon kom till Sverige åtta månader gammal och fick vård som räddade hennes liv och gav henne en framtid. Idag lever hon som krigsflykting i Polen, men besökte Sverige under Barnmissionens jubileum.

Det var en glad och tacksam 30-åring som återsåg Barnmissionens generalsekreterare Bo Wallenberg, läkaren Agneta Troilius och andra svenska vänner som hjälpt henne genom livet.

− Jag har överlevt tack vare Sverige och Barnmissionen. Idag har jag ett liv, en familj, och jag vill tacka alla människor i Sverige som bidragit till att jag blev räddad, säger Ira Matvijcuk.

Det var år 1994 som Bo Wallenberg under en av sina hjälpresor till Ukraina mötte Ira, en liten flicka med svåra kärlmissbildningar som täckte stora delar av ansiktet. Föräldrarna var förtvivlade. Läkarna i Ukraina kunde inte behandla hennes skador.

Tack vare Barnmissionen, Aftonbladet och svenska folket kunde Ira komma till Sverige och få behandling med bland annat laser och med ärrkorrigeringar. Under många års tid reste Ira fram och tillbaka mellan Ukraina och Sverige.

Behandlingen gav henne möjlighet att leva ett vanligt liv. Ira utbildade sig till förskollärare. Hon gifte sig och för fem år sedan föddes hennes dotter Eva. Men när kriget bröt ut omkullkastades hennes liv ännu en gång.

− Det var fruktansvärt. Jag planerade inte att fly, men jag blev så enormt rädd för alla anfall, alla hemska ljud. Så fort det kom ett flyglarm så dunkade mitt hjärta jättehårt och jag blev alldeles skakig. Eftersom min man arbetade i Polen, så tog jag min dotter och reste dit.

Nu har hon levt som krigsflykting i Polen i drygt två år.

− Allt har inte blivit som jag tänkt mig. Det är inte lätt att leva som flykting, men vi gör så gott vi kan. Det viktigaste är att vi är trygga och att vår dotter får växa upp utan missiler och bomber.

När Barnmissionen i september firade sitt 40-årsjubuileum var Ira, maken Oleksandr och dottern Eva på plats.

− Det var Barnmissionen som gav mig mitt liv tillbaka och de har hjälpt mig under alla åren. Med behandlingar, men också så att jag kunde studera på universitet. Jag skulle vilja tacka alla som hjälpte mig som liten, som såg mig i tv och i tidningar och öppnade sitt hjärta. Jag är enormt tacksam för all hjälp jag har fått.

Under besöket fick Ira mer insikt i Barnmissionens arbete.

− Det finns lidande och barn som har det svårt i så många länder. Jag är tacksam och glad över Barnmissionens arbete och att så många väljer att öppna sina hjärtan för att hjälpa andra.

När hon ser på framtiden står freden högst på önskelistan.

− Jag ber och önskar av hela mitt hjärta att kriget ska ta slut och att det ska bli fred i Ukraina. Att vi kan resa tillbaka och få leva ett liv i fred, att min familj och mina släktingar ska må bra. Nu när jag själv är mamma förstår jag en del av vad mina föräldrar gick igenom med min hälsa. Jag vill se min dotter växa upp och få ett långt och lyckligt liv.

Den 24 februari 2022 bröts freden i Europa, när Ryssland inledde en militär invasion av Ukraina och förvandlade livet totalt för miljoner människor.

− Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mig att Ukraina skulle hamna i krig med Ryssland och behöva gå igenom en så här svår tid. Sedan dess har det blivit så många tårar, så mycket rädsla och desperation. Men det har också varit en tid med innerlig bön till Gud, säger Lyudmila Lonyuk från Barnmissionen i Ukraina.

Miljontals ukrainare flydde, både inom och utom landet. Trots kriget fungerade missionens arbete i Ukraina och blev viktigare än någonsin.

Barnmissionen startade upp insamlingskampanjer och fick en enorm respons från givarna. Från Norden skickades hjälpsändningar med mat och kläder, och på plats i Ukraina delades mat och förnödenheter ut till internflyktingar och andra behövande. Hjälp skickades också till drabbade i krigsområdena, i samarbete med myndigheterna.

Under sommaren åkte Barnmissionen från by till by för att ordna aktiviteter för flyktingbarn och bofasta barn, samtidigt som dagläger och weekendläger hölls på lägergården i Dubechno. När hösten kom och vissa skolor startade upp fysisk undervisning hjälpte Barnmissionen till att utrusta och försköna skyddsrum på skolor.

Julkampanjen kunde genomföras, men vissa julsamlingar fick hållas i skyddsrum.

 I år är det 40 år sedan Barnmissionen startade. Det vill vi uppmärksamma genom att bjuda på glimtar från Barnmissionens historia. Välkommen till Barnmissionens jubileumsfirande i Europaporten, Malmö, lördagen den 28 september kl 19:00.

På en av hjälpresorna till Ukraina, våren 1993, besökte Bo Wallenberg ett barnhem i Lutsk. Han hade hört att 70 barn skulle finnas där, men han fick bara möta 20 av barnen. När han frågade om de andra barnen blev föreståndaren motvillig och ville inte visa upp dem eftersom de var sjuka.

Bo Wallenberg stod på sig och på andra våningen mötte han en förfärlig syn. I sängar utan madrasser låg och satt sjuka barn. Urinlukten slog emot honom. Barnen hade inga blöjor utan fick kissa på sig, direkt i sängen. Barnen hade olika sjukdomar. Några hade Downs syndrom, en flicka hade urinblåsan utanpå kroppen.

I ett hus på gården fanns ytterligare sjuka barn, som gömts undan eftersom de var sjuka. Här fanns en flicka med förkrympt huvud och en pojke med deformerat huvud eftersom hans alkoholiserade far hade slagit honom i huvudet med en hammare.

Bo Wallenbergs förtvivlade bön var: Jesus, det får kosta vad det vill. Jag måste hjälpa de här barnen.

Med på resan var en journalist och fotograf från Aftonbladet. Tidningen startade en insamling som ledde till att flera barn kunde opereras i Sverige och i Tyskland, och att barnhemmet rustades upp så att levnadsvillkoren för barnen blev så mycket bättre.

Sjuka barn fick hjälp med operationer

Under flera års tid kom ukrainska barn med olika sjukdomar till framför allt Sverige för att genomgå operationer. Treåriga Svetlana föddes med urinblåsan utanpå kroppen. Hon kom till Sverige för att operation och blev helt återställd.

Femåriga Ruslan hade en stor tumör bakom ögat som växte inåt och hotade att skada hjärnan. Han opererades i Tyskland och blev helt frisk.

I mars 1994 opererades hjärtsjuka Eva i Lund. Hon föddes med fem allvarliga hjärtfel. Det blev många komplikationer efter operationen och livet hängde på en mycket skör tråd. Men genom duktiga läkare och otaliga förböner blev hon frisk. 2002 blev Eva allvarligt sjuk igen. Läkarna i Ukraina kunde inte göra något. Eva kom till Sverige. Operationen blev svår och hon kämpade för sitt liv på intensivvårdsavdelningen i nästan en månad. Behandlingen blev dyr, men Aftonbladet samlade in stora summor, och Eva blev frisk igen.

Alexander föddes med urinblåsan utanpå kroppen och opererades i januari 1995 i Göteborg. Därefter blev det en uppföljande operation i Ukraina.

Januari 1995 ändrades livet för Ira, som hade ett stort eldsmärke som täckte stora delar av ansiktet. Ira fick genomgå flera laserbehandlingar i Malmö och behandlades i omgångar under flera års tid. Hon uppmärksammades mycket i media. Under flera års tid följde ett kamerateam henne, något som ledde till dokumentärfilmen Kampen för ett ansikte.

Natalia hade drabbats av en allergisk reaktion och mist 60 procent av all sin hud. Tack vare behandling i Malmö kunde hon räddas till livet.

Pengar till operationerna kom bland annat från insamlingar som gjordes av Aftonbladet och Nyhetsmorgon på TV4.

…..

 I år är det 40 år sedan Barnmissionen startade. Det vill vi uppmärksamma genom att bjuda på glimtar från Barnmissionens historia. Välkommen till Barnmissionens jubileumsfirande i Europaporten, Malmö, lördagen den 28 september kl 19:00.

Vid flera tillfällen under hösten och vintern har ett team från Barnmissionen i Ukraina rest till byar i Cherson-regionen som drabbats hårt i kriget. De har bland annat delat ut kaminer, mat, kläder, hygienartiklar och leksaker.

Det har varit tuffa resor längs farliga vägar in i ett område där kriget är påtagligt hela tiden. Men faran vägdes upp av att se bybornas innerliga tacksamhet när de fick hjälp från Barnmissionen.

− Många av människorna som vi möter har förlorat nära anhöriga i kriget. Deras hus och hem har förstörts, men de har inte förlorat hoppet om att få leva i fred igen, säger Lyudmila Lonyuk som leder Barnmissionens arbete i Ukraina.

Vasyl är en lokal ledare i en av byarna. Hans by bombades hårt och många hus förstördes. Dagen innan Barnmissionens team kom dit bombades byn igen. Två hus förstördes och två familjer förlorade sina hem.

− Vår by var så vacker, den var som ett hörn av paradiset med sina gröna gräsmattor, fina trädgårdar och floden där vi kunde fiska. Se hur det ser ut nu! Men vi kommer att bygga upp vår by igen, så att våra barn, barnbarn och framtida generationer kan bo och leva här, säger han.

Barnmissionen mötte en kvinna som bodde i ett av de förstörda husen. Lyckligtvis gömde familjen sig i en källare och klarade sig oskadda.

− Jag är så tacksam till Gud att vi klarade oss, det är ett mirakel. Men vi har tuff tid framöver, med att försöka bygga upp huset igen, sade hon.

I en annan by mötte Barnmissionen två tjejer, elvaåriga Alina och Olenka. Alina berättade att när Ukraina återtog byn, som tidigare ockuperats av Ryssland, skickades hon dit från Odessa för att bo i byn tillsammans med sin farmor.

− Livet i Odessa var så tufft, med ständiga explosioner, flyglarm och många långa timmar i skyddsrummen.

Även i byn förekommer både explosioner och det är farligt att promenera eftersom det finns minor kvar.

− Ändå är det inte lika otäckt här som i Odessa. Jag såg när en niovåningsbyggnad rasade ihop efter en raketattack. Det var fruktansvärt.

Under samtalet ljuder ett nytt flyglarm och både tjejerna och Barnmissionens team söker sig till en säker plats. Alina visar på sin mobil var det för tillfället är flyglarm i Ukraina. Både barn och vuxna har sådana appar installerade på sina telefoner.

Olenka berättar om sin skola. Just nu måste hon läsa på distans, men hon drömmer om att få träffa sina klasskompisar öga mot öga igen – en dag när kriget är slut.

I den ukrainska byn Afanasiivka utanför Cherson mötte Barnmissionens team en äldre kvinna, Maria. Hon var på väg till kyrkan men stannade gärna för att  prata en stund.

I juni 2023, när Kachovkadammen utanför Cherson sprängdes, steg vattnet runt byn i snabb takt och hamnade 1,7 meter över normalnivån. Hela byn översvämmades, inklusive Marias hus.

När kvinnan berättar kommer tårarna.

− Det som inte redan hade förstörts i kriget förstördes av vattnet. Allt som jag hade byggt upp under många år, det som jag odlat, all min egendom plundrades av ryssarna och det som blev kvar förstördes av vattnet. Jag var så ledsen, det gjorde så ont. Jag ville inte leva längre och planerade att avsluta mitt liv för egen hand.

När vattnet började sjunka undan och Maria kunde ta sig in i sitt hus fick hon se förödelsen. Allt flöt omkring, böcker, foton, hela hennes liv. Men sorgsenheten byttes ut mot ilska och hon bestämde sig för att inte ge upp.

− Jag tänkte att fienderna har förstört min egendom, men de ska inte få förstöra mitt liv. Istället ska jag hjälpa våra soldater med det jag kan. Så jag började baka pajer som jag gav till soldaterna. Jag bakar leverpaj, kålpaj och äpplepaj. När jag bakar glömmer jag hur tufft livet är. Soldaterna blir så glada och berömmer min mat. De har blivit mina pojkar.

Innan Barnmissionens team reste vidare gav de Maria ett matpaket och fick en välsignelse till tack.

− Må Gud välsigna alla människor som hjälper oss. Jag kommer att be för er alla, sade Maria.

När kriget kom till Allas by i Ukraina förstördes vartenda hus. Alla och hennes barn överlevde tack vare att de tagit skydd i en källare när deras hus bombades. De flydde hals över huvud och lever nu som flyktingar i västra Ukraina, där de får hjälp av Barnmissionen. Det här är hennes berättelse:

Jag heter Alla och kommer från Mykolaiv-regionen och en liten by som heter Ternovi Pody. Där växte jag upp, studerade, gifte mig och fick två barn. Min make och jag tycker båda om djur, så vi skapade en liten bondgård med 15 kor. Men för några år sedan blev min make allvarligt sjuk och dog.

På morgonen den 23 februari 2022 fick jag ett telefonsamtal från min syster som bor i Ryssland. Hon sade: Fly tillsammans med dina barn, för imorgon kommer kriget. Jag kunde inte tro på det och blev arg på min syster. Vilket krig? Det är bara politiker som vill göra oss till fiender. Min by är lugn och fridfull. Men på natten kunde jag inte sova. Jag låg bara och tänkte på min systers ord om kriget.

Vid halv fem på morgonen hörde jag mullret från de allra första bomberna och granaterna. Jag sprang till fönstret och såg hur militärfordon körde längs vägen. Vår lilla by hade hamnat mitt i kriget. Militärerna kom till vår gård och tog en stor tjur. ”Soldaterna är hungriga”, sa de. Grannarna försökte skydda mig, men de knuffades bort och hotades med stryk.

På krigets tredje dag kom ryska agitatorer till byn och ropade ut att den ryska freden skulle vara för evigt. Det skulle komma bussar för att föra människor till Ryssland där vi skulle få det bra.

Men någon rysk fred såg vi verkligen inte. Snarare fick vi bara några dagar senare se krigets grymhet på nära håll. Ett mobilt krematorium placerades i utkanten av byn. Där brändes kroppar från dödade ryska soldater. En förfärlig lukt och rök spred sig över byn. Bilar körde till krematoriet både dag och natt.

Vi levde varje dag som om det var den sista dagen i vårt liv. Vår fina by, med 65 hus, där människor brukade njuta av livet, blev en spökstad. Alla, verkligen alla hus i byn, förstördes.

När bomberna träffade vårt hus överlevde vi mirakulöst eftersom vi gömde oss i en källare utanför huset. Men det fanns inte längre någon möjlighet att stanna kvar. Jag, mina barn och min mamma lämnade allt vi hade byggt upp under många års tid. Vi drev ut alla våra kor på en åker och flydde, för att vi skulle kunna överleva.

Med Guds hjälp tog vi oss till västra Ukraina, där vi kom i kontakt med Barnmissionen. Vi är så tacksamma för den hjälp som vi har fått och fortfarande får. De hjälper oss med mat, kläder och skor till hela familjen samt skolutrustning för barnen.

När jag tackar dem säger de bara: ”Gud välsigne er! Tillsammans är vi starka!”. Jag tackar Gud för Barnmissionen och för alla givare som hjälper oss och alla andra att överleva kriget.